Jag har alltid undrat hur folk kan vilja utbilda sig till elektriker, av egen fri vilja. Själv har jag sedan yngre år varit livrädd för allt som har med elektricitet att göra, jag skulle nog sträcka mig så långt som att jag har lindrig fobi för elektricitet. Det låter jättemärkligt, jag är fullt medveten om detta men ändå kan jag inte göra något åt det. Tidigare har det räckt med att jag skulle sätta mobilen på laddning och jag stressar upp mig och tror att mobilen ska antända eller sprängas i luften så fort jag sätter i kabeln. Det är väldigt jobbigt att hela tiden vara på helspänn, vi har ju el precis överallt nuförtiden.

Utbildning till elektriker

När jag var trettio år och hade dragits med denna ”fobi” sedan jag var liten, blev jag plötsligt arbetslös. Jag hade varit på samma företag i ungefär åtta år och när corona drog in över Sverige så fick företaget faktiskt lägga ned och jag blev uppsagd. Nu ändrades hela min vardag! Vad skulle jag göra nu? Jag har ingen utbildning att falla tillbaka till och jag har inte betyg så att jag kommer in på någon högskola heller. Det kändes som hela min tillvaro rasade samman och jag hamnade i depression. En dag fick jag ett erbjudande från Lernia jag i princip inte kunde (fick) tacka nej till, jag var kallad till en utbildning till elektriker.

Elektriker – jag?

Hur skulle jag kunna klara av att genomföra den utbildningen! Det var verkligen bland de sista yrken jag någonsin hade kunnat tänka mig och plötsligt ska jag utbilda mig till elektriker, jag av alla arbetslösa människor. Men tro det eller ej, efter att ha övervägt många andra möjligheter så tog jag mig i kragen och gav mig själv mitt livs största utmaning; att utbilda mig till elektriker. Nu jobbar jag som elektriker i Landskrona och trivs jättebra med det.